Alla onda ting är tre

Roy Andersson, regissör. Jag säger bara Roy Andersson. Blodet börjar koka. Jag blir stressad. Jag hatar Roy Andersson, eller i alla fall det han gör och delar med sig till oss andra. Du vet, det där gulgröna meningslösa klegget. Jag menar inte hans snorkråkor, nej. Jag menar hans jävla filmer. De har alla det där äckliga filtret utan att det i mina ögon fyller någon annan funktion än att reta upp mig. Dock har jag svårt att tro att han använder det för att reta upp just mig. I sådana fall blir det ju till att ändra åsikt. I sådana fall älskar jag honom. I sådana fall ska jag tvinga mig själv att se en hel film av honom, och det är ingen liten uppoffring det.
Jag har sett 20 minuter ur en av hans filmer. Sånger från andra våningen. Detta efter att en vän till mig sett den på bio och totalt brutit ihop efteråt. Inte får att det var bra eller känslosam. Nej, för att den var så jävla dålig och att hon hade betalat för den samt slösat bort flera timmar ur sitt liv som hon hade kunnat ägna åt nåt roligare och viktigare. Åka tur och retur till Södertälje på en proppfullt pendeltåg till exempel. De tjugo minuterna jag, tack och lov inte på bio, ägnade åt filmen så hände följande:
Det är gulgrönt. En man sitter på en tågperrong. Ja, det var allt. Faktiskt. Helt sant. Fy fan!
Därför hamnar Roy Andersson överst på min lista över Sveriges sämsta regissörer. Och jag läste idag att gubben inte har nån chans att få en Oscar heller. Vad fan trodde han! Ha ha ha!!!

Camilla Läckberg, författare. Jag har läst en bok av Camilla Läckberg. Eller egentligen inte en hel bok. Några sena kvällar då jag inte kunde sova så läste jag hennes bok Isprinsessan, men när det återstod ca 40 sidor så hade jag glömt bort vad boken handlade om så jag lade ned skiten. Jag har läst många böcker som varit ganska kassa, men npg har jag plöjt mig igenom dem i alla fall. Det känns som att det är lika bra när man ändå börjat. Men så kändes det inte med denna bok. Varje kväll då jag skulle fortsätta där jag slutade dagen innan var jag tvungen att fundera vad boken handlade om. Den fångade inte alls mitt intresse, trots att det är en deckare och det är en av mina favoritgenrer. Den suger. Den suger fett. Den suger fan upp hela Houston och lite därtill. När man sedan får höra att alla hennes böcker ungefär är likadana, då blir man ju bara arg. Nej, Läckberg hamnar överst på min lista över Sveriges sämsta författare.

Per Gessle, musiker(?) Det gör ont i mig att skriva att han är musiker. Det gör ont som fan. Men det är väl så det skulle stå i telefonkatalogen om han skulle finnas med där. Jag tror inte att herr Gessle kräver någon närmare förklaring. Jag vet inte heller exakt när jag började hata honom, för jag har inte alltid gjort det. Låt mig se. Under perioden då Gyllene Tider hade sina glansdagar hatade jag honom inte. Jag menar givetvis inte nutid, för de där trallande dagisfjantarna säljer ju fortfarande ut varenda plats på landsbygden då det är ute och spelar. Nej, med glansdagar menar jag där i början av 80-talet. Då var de ju ganska bra, även om jag lyssnade på Noice då. Sedan blev det Roxette och de var ju bra i början för att bli lite sämre genom åren, men inget direkt hat där heller. Hatet kom med den där askassa fiskelåten. Det var där någonstans det bar utför. Han började tralla, vissla och jollra mer än vanligt. Hans texter blev så fånigt löjliga så att jag får barndomsångest då jag hör dem. Hans röst blev, om möjligt än mer nasal än tidigare. Och utseendet på denna jollrande snart 50-år gamla man behöver jag väl inte ens uttrycka mig om? Han ser ju fan ut som Alice Timander, även om hon var betydligt coolare än honom. Per Gessle. Du ligger etta på min lista över Sveriges sämsta musiker.

Whoppa: MacBook Air. Cool.
Whippa: Ingen iPhone 3G inom synhåll? Grrrr...