Try it, deny it, then goodbye it

Så var det dags igen då. Allsång på skansen. Eller som en gammal kollegas lilla dotter sa: Mamma, vem är egentligen den där Alfons på Skansen som de pratar om på TV. Jag har alltid tyckt att Allsången är ett lite udda och småtöntigt inslag i Stockholms kulturliv. Men utan att ha upplevt det och sett "what the fuzz is all about" så kan man ju inte riktigt uttala sig, tänkte jag.

Det hela resulterade i att jag vid några tillfällen följt med mina vänner på allsången. Det hela brukar inledas med en mycket trevlig picnic med vin, härlig människor och allt vad picnic innebär på en gräsmatta en bra bit från scenen. När väl allsången börjar så utbryter panik. De allsångsintresserade greppar sina inköpta allsångsböcker och rusar fram på scenen för att se Anders Lundin och Agda 72 bröla loss det som nog kan kallas signaturmelodin. Stockholm i mitt hjärta. Sedan är det en timmes blomkrukekastande, lökkvävning och så någon internationell artist. I år Michael Bolton.

Min bror har erkänt att han ibland kollar på Allsång på Skansen. Jag har retat honom och sagt att han är en tönt. Sen går morsan och skvallrar att jag minsann har varit där live. Gissa vem som blir retad nu...

I år känner jag att jag faktiskt kan hoppa över allsången. Det är inget för mig. Speciellt inte då jag är mest intresserad av att sitta på den där filten och ha picnic och inte stå framför scenen och titta. Då finns det andra gräsplättar att picnica på, som dessutom är gratis. Men, man ska ju aldrig säga aldrig. ;)