Vår bästa vän finns inte längre

Igår var det dags för det som vi inte ville skulle hända. Vi var tvungna att låta vår älskade vän Garlic somna in för gott. Hon har sedan ett par år tillbaka haft obotlig juvercancer, vilket har resulterat i att hennes tissar blivit vätskefyllda en efter en. Hon har inte haft ont, inte vad hon visat i alla fall, men det är ju just det som är det jobbiga med djur. De mörkar ju om de har ont. Vi kom i alla fall överens om att så länge hon verkar må bra och inget värre händer så får hon fortsätta att förgylla vår tillvaro.

Förra hösten så blev en tisse väldigt stor och vi gruvade oss för vad som skulle hända. Vi trodde att hon hade haft sin sista sommar på balkongen som hon älskade att ligga på och vi hoppades att vi skulle få fira en sista jul med henne också. Det fick vi. Och inte bara det, vi fick ju spendera nästan ett helt år längre med henne än vad vi först trodde. Det är vi otroligt tacksamma för.

Men så förra veckan hände det. Det kom blodblandad vätska ur hennes ena tisse. Vi insåg direkt att vi var tvungna att ta vårt ansvar som djurägare och det hemska vi hade framför oss var ofrånkomligt. Många tårar rullade längs våra kinder den kvällen. Garlic undrade nog vad som stod på och vi lovade att vi skulle försöka agera så normalt som möjligt till den dagen då hon skulle få somna in för gott. Det blev en dryg vecka och igår morse tog vi henne till veterinären som gav henne en narkosspruta för att somna. När hon efter en stund, tillsammans med oss i ett ensamt rum somnade in i min famn under tiden som vi bedyrade hur mycket vi älskar henne så lade vi henne på veterinärens bord och pussade henne hejdå. Vi ville inte vara med när den sista sprutan gavs, den som skickade hennes själ till katthimlen.

Resterande del av gårdagen är en töcken. Gråt blandat med förtvivlan och funderingar på om vi gjorde rätt. Det är klart att vi gjorde rätt, det vet vi, men tankarna är inte alltid så rationella i dessa sammanhang. Idag är det aningens bättre, men sorgen är stor. En tomhet finns och Garlic gör sig påmind överallt. Hon har ju bott med oss här inomhus i drygt 15 år, så hon har ju varit med oss hela tiden då vi varit hemma. Snarkningarna, ljudet de små hårda matbitarna som ibland trillade ut ur munnen och ned på brickan då hon åt, krafset i lådan, ja alla dessa ljud som nu bara bytts ut mot tystnad. En hemsk öronbedövande(!) tystnad.

Garlic vår älskade och bästa vän. Du kommer vara saknad så länge, så länge. Faktiskt för alltid. Jag kommer sakna att vila middag med dig liggande på bröstet med ansiktet tätt intill mitt, att ha dig i famnen vid morgonkaffet, att ha dig sittandes på tvättstället på morgonen och peta på mig med tassen för att få fler pussar på huvudet, att mötas av dig varje dag då jag kommer från jobbet... ja listan kan göras lång.

Det enda jag hoppas är att du förstår varför det blev som det blev och att du inte känner dig sviken av oss. Vi ses snart igen, lilla hjärtat. Under tiden får du och Chili ha det härligt där ni är och glöm inte bort att ni är extremt älskade och saknade båda två.