Alla människor har olika relationer till husdjur. Vissa har ingen relation alls och kan inte förstå varför människor skaffar husdjur. Andra uppskattar djurens sällskap och älskar den kärlek de kan ge och den kärlek de så mycket uppskattar att få. Konstigare än så är det inte. Det finns gott om människor och minst lika många åsikter i minst lika många frågor och livsval.
När det kommer till frågan om husdjur så tillhör jag den senare gruppen. Jag uppskattar att vara omgiven av husdjur. I mitt liv har det ända sedan den dagen jag fyllde fem år och fick min första katt Tjorven, funnits husdjur i min närvaro. För mig har det alltid därför varit naturligt att ha ett djur hemma där ja bor. För mig har det handlat om katter, om man bortser från Rottweilern Milos som fick bo med mig och min sambo ett par veckor. Tyvärr klarade han inte att var ensam i två minuter så det var ohållbart. Hans husse var porrfilmsproducent (!) och reste runt hela tiden så han kunde inte ha kvar honom.
Efter det så fick det bli två små katter som döptes till Chili och Garlic. Syskon från födseln. Vi har haft det underbart i tio år, fram till för ett halvår sedan. Då började Chili att kissa inne, utanför lådan. Det blev värre och värre och vi testade det mesta för att få bukt med problemet. Hon började också jama väldigt mycket och verkade emellanåt väldigt olycklig.
För några veckor sedan tog vi henne till veterinären för att kastrera henne. Vi borde ju ha gjort det redan då de var små, men de har fått äta p-piller istället, för att hålla löpningsbeteendet borta. Veterinären tog några prover och upptäckte att hon hade urinvägsinfektion och sa att det kunde vara orsaken till problemet. Det gör ont då hon kissar och projicerar det på kattlådan och vem vill sitta ned i en buske med nässlor då man kissar? Hon fick medicin, som vi fick tvinga i henne i tre veckor. Hur förklarar man för en katt att det hemska man utsätter henne för är för hennes eget bästa? Jag förstod inte ens det själv då jag var liten och var tvungen att ta äcklig medicin mot en krånglande mage. Utöver medicinen testade vi alla metoder vi kunde komma över för att ändra hennes beteende. Vi köpte till och med
Feliway, som är en lien grej man pluggar in i vägguttaget och som avger ansiktsferomoner som ska göra katterna trygga och lugna. Chili blev lite bättre men sen fortsatte hon att kissa lite här och var. På möbler, i sängen, på mattor. Riktigt jobbig för både oss, henne och hennes syster Garlic som konstant fick sin sovplats nedkissad.
Vi kontaktade veterinären igen och veterinären berättade att de hittat cancer i lilla Chilis kropp. I de bakre regionerna. En operation skulle vara möjlig men den skulle knappast hjälpa så mycket och dessutom hade Chili förmodligen ont. Vad som återstod att göra var sjävlklart. Men att ta steget att ringa och boka tid för att låta henne få komma upp till himlen var allt annat än lätt. Det tog mig en hel förmiddag innan jag lyckades ringa och boka tid. Det kändes så slutgiltigt, vilket det ju också är.
I morse kl 09.15 satt jag hos veterinären med Chili i famnen. Veterinären hade tänt ett ljus i ett litet rum, gav henne sömnmedel och lämnade oss ensamma. J valde att vänta utanför. Han kände att han inte klarade att vara med. Det respekterar jag. Efter att ha kräkts lite och varit lite orolig somnade hon efter ungefär tio minuter i min famn medan jag grät och försökte förklara för henne varför vi var tvungna att göra detta. När hon hade somnat lade jag henne på en mjuk filt på ett bord, strök till hennes päls så att hon såg lika fin ut som alltid, pussade henne på huvudet och lämnade henne till veterinären som skulle ordna med resten.
Vägen hem har aldrig varit så lång. Väl hemma så brast det. Kan inte komma ihåg när jag grät så mycket senast. Många kanske tycker att det är konstigt och överdrivet, men för mig är det en helt normal reaktion så man måste agera bödel mot någon man levt med och älskat i tio år.
Nu har hon det i alla fall bra där uppe i himlen. Ingen mer oro och ingen smärta. Hon har alltid gillat att ligga och sova högt uppe. På dörrar, skåp och andra möbler. Då måste ju himlen vara perfekt för henne. Så högt upp man kan komma. Där finns det säkerligen massa grönt mjukt gräs att rulla i, massor av smarriga råttor att leka med och mjuka varma moln att ligga och mysa på istället för ett varmt människobröst. Vi måste intala oss att det var det enda rätta att göra och egentligen så var det väl så. Men när man gräver djupa gravar i sitt samvete och kärleken så täcks de inte över av sig själv på ett kick. Det kommer att kännas lite tomt. Chili var en mycket speciell katt. Helt olik sin syster Garlic. Mer äventyrslysten och nyfiken. Mer som en revolterande tonåring än en katt på väg mot pensionen.
Håll ut Chili, Chippe, Chippson. Kär katt har många namn. En dag kommer vi också. Då får du än en gång jama av glädje tills du tappar rösten, precis som du alltid gjort då vi kommit hem från semeterresorna.
Med all kärlek till vår älskade lilla vän.
//J&J
Inlägg
