Jag ska pissa i din panflöjt

Vi flyttade in i vår lägenhet för snart fyra år sedan. Då bodde det ett par där och allt var frid och fröjd. de var trevliga och föredömligt tysta. Ja faktiskt så undrade man ibland om de ens levde. Sen så skaffade de barn. Jaha, tänker ni nu. Nu kommer han att börja klaga på barnskrik. Men nej, det tänker jag inte. Faktum är att de gjorde barn, födde barn och levde med barnet lika ljudlöst som en dagenefterbajja i en lövhög. Allt var frid och fröjd. Men sen tyckte de att de ville bo större och sålde lägenheten. In flyttade en kille i trettioårsåldern. Det visade sig att han var en ganska lugn människa och störde inte så mycket förutom att han var en hälgångare. När han gick omkring i lägenheten så lät det ungefär som jag kan tänka mig att tjejmilen i träskor skulle låta. Vad ska man som granne göra åt en sån sak? Be honom trippa på tårna? Köpa sockeplast och lägga dem i hans brevlåda? Ja inte vet jag. Vi lärde oss att stå ut i alla fall. Sedan så flyttade även han. Det är nu min frustration börjar.

Lägenheten ovanför var renoverad. Dubbelt renoverad. De som bodde där då vi flyttade in renoverade den och lika så han som flyttade in efter dem. Lik förbannat så bestämde sig detta par för att renovera lägenheten igen. Och när jag säger renovera menar jag inte att måla om en vägg, tapetsera ett rum eller slipa et golv. Jag menar bygga om, flytta väggar, flytta skåp, slipa golv i två veckor, banka och dunka så mycket som möjligt. Ja de höll på med sin livliga renovering i ett par månader faktiskt. Varje dag. Vad ska man som granne under göra åt det? Inte så mycket man kan göra. Man måste ju få fixa i sin nya lägenhet, antar jag. Jag fick dock ett frispel så de slipade golv och dammsög om vartannat en natt runt kl 01. Eftersom jag inte orkade gå upp till dem och gnälla mitt i natten så reste jag mig upp ur sängen och slog i elementet med en galge. Det blev tyst.
Allt var sedan frid och fröjd till grannarnas släktingar kom på besök. Då åkte gitarren fram och det var allsång med "Kumbaya" (eller vad den nu heter) och hela kånkarången. Det var ju ganska komiskt kan man tycka, men det visade sig att släktingarna kom oftare och oftare och varje gång denna lägereldsliknande konsert. Till råga på allt så verkar de som om lägereldsstämningen väckte nån form av primitiv längtan inom dem, för vips åkte panflöjtsskivorna fram och nu kan vi högt höra "El condor pasa" på panflöjt. Varje dag. Jag tror dessutom att de jävlarna äger och praktiserar på en egen panflöjt också, för ibland låter det så illa så att jag har svårt att tro att någon som spelar så uselt har fått spela in en skiva.

Jag har lust att gå upp och plinga på hos dem. När de öppnar ska jag engagerat fråga om de har köpt en panflöjt och när de plockar fram den för att stolt visa upp den ska jag slita den ur händerna på dem, veva ut kodongen ur brallorna och pissa i flöjtjäveln. Då kanske man får lite ro hemma.

Jag tycker inte att det ska vara knäpptyst i huset. Man ska givetvis få leva sitt liv och lyssna på musik om man vill. Vilken musik som helst faktiskt. Man ska också få ha fester ofta om man så vill och man ska få renovera om man känner för att göra det. Men jag tycker också att man kan ta hänsyn till sina grannar och inte spela hög musik varje dag, inte köra vinkelslip så fort det blivit en repa i golvet och framför allt öva på sin panfjölt så långt ifrån sina grannar som möjligt!

Men, jag är ju en snäll svenne så jag sitter här och skriver ett långt blogginlägg istället för att göra nåt konstruktivt åt saken. Men å andra sidan så är det ju kul att gnälla lite. Nej, nu ska jag ta en kopp kaffe och lyssna på "Bridge over troubled water". Genom väggen. På panflöjt.

Whoppa: Jag mår bättre nu efter att ha fått gnälla lite.
Whippa: Jobbigt med folk som gnäller. ;)