A seba hep hopp happ avillivalli willie the bee.

Ja, eller hur den där låten med Las Ketchup går. Och jag vet att de inte sjunger "Willie the bee", men det låter fan som det. Jag gillar den inte i alla fall. Och när jag ändå håller på att ketchupera så måste jag bara ställa en fråga; Vad är egentligen skillnaden på Heinz Ketchup och deras Chilisås? Det smakar ju fan ingen chili om den såsen. Ketchup med lite annorlunda smak, så långt kan jag sträcka mig men inte en varmkorvslång ketchupssträng längre! Chili ska väl smaka starkt, eller är jag felinformerad? Ok, om man skulle ge en tesked Heinz Chilisås till mina föräldrar så skulle de förmodligen börja vråla för att de tycker att det är för starkt, men det är ju en helt annan historia och därför kan man ju undra varför jag tar upp det här? Ja, inte vet jag. Jag vet inte heller varför jag känner ett tvång att här och nu berätta att den sämsta låten genom tiderna är Macarena. Ok, nu vet ni det.

Idag är det fredag. Det är skoj. Har varit lite småkrassligt den här veckan med feber och grejer, men nu verkar det vara på sista refrängen i alla fall. Det är bra. Och eftersom jag ändå ordbajsar så kan jag ju passa på att undra varifrån det kommer att man säger "Nej, om man skulle börja tänka på refrängen" då det är dags att gå hem någonstans ifrån. Jag kan inte hitta någon logik alls. Att refrängen återkommer flera gånger i en låt och att man går hem flera gånger i sitt liv håller liksom inte. Att refrängen på något sätt ska sammanfatta en låt och att man gör en sammanfattning av kvällen då man går hem, det håller ju banne mig inte heller. Uggh!

Whoppa: Idag har jag ätit HP-sås. Det är gott och bra tycker jag.
Whippa: Refränger är överskattade. Så det så.

Gasen i botten

Under helgen åkte vi till Dalarna, för Jonas syster har fyllt år. Vi åkte buss och vi visste i förväg hur resan skulle vara. Högljudd och stimmig. Varför det? Jo, det är nämligen samma helg som tjejvasan går av stapeln och vad händer när bussen är full av damer (eller herrar för den delen, men det har jag ingen erfarenhet om) som ses en gång om året och är helt förväntansfulla på att få kämpa sig igenom mil efter mil och kissa i skiddräkten eftersom de inte vill ta en paus och då försämra tiden? Jag kan berätta vad som händer. Det blir ett jävla liv i bussen och jag och Jonas var de enda killarna i hela bussen. Till råga på allt så glömde jag mina hörlurar på jobbet så det blev till att lyssna på allt liv i drygt fyra timmar. Tjejerna som satt bakom oss, de känner jag mycket väl nu. Jag vet vad de gjort varje vecka sedan ett år tillbaka. Jag vet vad de har för vitvaror hemma. Jag vet vad de använder för sköljmedel. Ja, jag vet till och med vilka könssjukdomar de har haft. Om de hade haft några alltså.

Väl framme i Orsa så infann sig lugnet. Jag jobbade en del på lördag medan Jonas var och hälsade på sin mormor och sedan gick vi till hans syster och inmundigade lite god öl. Elsa, hans systerdotter, var sjuk men det hindrade inte henne från att umgås med oss hela helgen. Vi gav henne blåbärspuré vilket hon gillade skarpt, men efter en stund såg det mest ut som att hon var med i en blodig skräckfilm.

På lördagen kollade vi Melodifestivalen och drack lite mer öl. Sedan bar det av till Bykrogen. Ja den heter så, den enda krog som finns i Orsa. Där spelade de Roger Pontare och E-type och bartenderna tittade konstigt på oss då vå beställde en stor stark. De hade bara flasköl. Vi satt och skrattade en hel del och kom att tänka på när vi besökte denna krog ett par år tidigare. Då spelade de Eddie Meduzas låt "Gasen i botten" flera gånger. En avbesökarna, iklädd flanellskjorta och skinnväst gick fram till baren och sade på rungande dalmål: "Vad är det för jävla fjollmusih ni spelar? Har ni inget bättre? Mikael Wiehe till exempel."

Bussen hem var i det närmaste fullsatt och de enda sätena som var lediga ver de två framför oss. Vi hade hoppats på att de förblev lediga så att man fick lite lugn och ro, men det var ju att hoppas för mycket. I sista självande sekunden kommer en stor kille in. Stor som i 150 kg. Med en hiskelig svintokalufs som gjorde att han såg ut som en ullkardad blandning mellan Reidar Dahlén från Rederiet och clownen Manne. Men han kanske var snäll i alla fall. Han och hans betydligt mindre flickvän satte sig framför oss och han började genast muttra om att det inte fanns några säkerhetsbälten på bussen. Han vänder sig om till oss och börjar muttra med oss om att det är lag på det och bla bla bla. Vi kunde inte svara honom eftersom vi höll andan då han luktade mer svett än hela vasaloppet tillsammans. Drygt fyra timmar senare utan luft var vi äntligen hemma i civilisationen igen. Pust, stånk och stön. Nu kan man andas ut.

Det är ju inte utan att man undrar om man är flugpapper för idioter. Det slår ju aldrig fel att det är nån tvivelaktig typ som sätter sig i närheten då man åker buss, tåg eller flyg. Värst var den gången då vi åkte tåg till Gällivare och delade liggvagn med en pappa och hans två barn, en flicka och en pojke i 5-årsåldern. Jag låg på britsen längst ned och den lilla killen låg ovanför mig. Hans syster på mellanbritsen på andra sidan. Allt var frid och fröjd ända till den lilla flickan utbrister: "Pappa, pappa. Marcus kräks". Jag drog in armar och ben så att jag kände mig som Ludmila Engqvist i sin rodelfarkost och jag klarade mig från hans magsafter. Stanken däremot, den kunde vi inte råda bot på.

Jag har många fler liknande berättelser att berätta, men det får bli en annan gång. I april ska jag upp till norrland och kanske kommer det då någon ny fräsch upplevelse som jag vill förmedla vidare! ;)

Whoppa: Hurra för civilisationen!
Whippa: Att åka kommunalt. Så jävla kommunistiskt!

Jag ska pissa i din panflöjt

Vi flyttade in i vår lägenhet för snart fyra år sedan. Då bodde det ett par där och allt var frid och fröjd. de var trevliga och föredömligt tysta. Ja faktiskt så undrade man ibland om de ens levde. Sen så skaffade de barn. Jaha, tänker ni nu. Nu kommer han att börja klaga på barnskrik. Men nej, det tänker jag inte. Faktum är att de gjorde barn, födde barn och levde med barnet lika ljudlöst som en dagenefterbajja i en lövhög. Allt var frid och fröjd. Men sen tyckte de att de ville bo större och sålde lägenheten. In flyttade en kille i trettioårsåldern. Det visade sig att han var en ganska lugn människa och störde inte så mycket förutom att han var en hälgångare. När han gick omkring i lägenheten så lät det ungefär som jag kan tänka mig att tjejmilen i träskor skulle låta. Vad ska man som granne göra åt en sån sak? Be honom trippa på tårna? Köpa sockeplast och lägga dem i hans brevlåda? Ja inte vet jag. Vi lärde oss att stå ut i alla fall. Sedan så flyttade även han. Det är nu min frustration börjar.

Lägenheten ovanför var renoverad. Dubbelt renoverad. De som bodde där då vi flyttade in renoverade den och lika så han som flyttade in efter dem. Lik förbannat så bestämde sig detta par för att renovera lägenheten igen. Och när jag säger renovera menar jag inte att måla om en vägg, tapetsera ett rum eller slipa et golv. Jag menar bygga om, flytta väggar, flytta skåp, slipa golv i två veckor, banka och dunka så mycket som möjligt. Ja de höll på med sin livliga renovering i ett par månader faktiskt. Varje dag. Vad ska man som granne under göra åt det? Inte så mycket man kan göra. Man måste ju få fixa i sin nya lägenhet, antar jag. Jag fick dock ett frispel så de slipade golv och dammsög om vartannat en natt runt kl 01. Eftersom jag inte orkade gå upp till dem och gnälla mitt i natten så reste jag mig upp ur sängen och slog i elementet med en galge. Det blev tyst.
Allt var sedan frid och fröjd till grannarnas släktingar kom på besök. Då åkte gitarren fram och det var allsång med "Kumbaya" (eller vad den nu heter) och hela kånkarången. Det var ju ganska komiskt kan man tycka, men det visade sig att släktingarna kom oftare och oftare och varje gång denna lägereldsliknande konsert. Till råga på allt så verkar de som om lägereldsstämningen väckte nån form av primitiv längtan inom dem, för vips åkte panflöjtsskivorna fram och nu kan vi högt höra "El condor pasa" på panflöjt. Varje dag. Jag tror dessutom att de jävlarna äger och praktiserar på en egen panflöjt också, för ibland låter det så illa så att jag har svårt att tro att någon som spelar så uselt har fått spela in en skiva.

Jag har lust att gå upp och plinga på hos dem. När de öppnar ska jag engagerat fråga om de har köpt en panflöjt och när de plockar fram den för att stolt visa upp den ska jag slita den ur händerna på dem, veva ut kodongen ur brallorna och pissa i flöjtjäveln. Då kanske man får lite ro hemma.

Jag tycker inte att det ska vara knäpptyst i huset. Man ska givetvis få leva sitt liv och lyssna på musik om man vill. Vilken musik som helst faktiskt. Man ska också få ha fester ofta om man så vill och man ska få renovera om man känner för att göra det. Men jag tycker också att man kan ta hänsyn till sina grannar och inte spela hög musik varje dag, inte köra vinkelslip så fort det blivit en repa i golvet och framför allt öva på sin panfjölt så långt ifrån sina grannar som möjligt!

Men, jag är ju en snäll svenne så jag sitter här och skriver ett långt blogginlägg istället för att göra nåt konstruktivt åt saken. Men å andra sidan så är det ju kul att gnälla lite. Nej, nu ska jag ta en kopp kaffe och lyssna på "Bridge over troubled water". Genom väggen. På panflöjt.

Whoppa: Jag mår bättre nu efter att ha fått gnälla lite.
Whippa: Jobbigt med folk som gnäller. ;)

Spettekaka och herrelösa hundar

Idag gjorde jag som jag brukar. Jag promenerade till jobbet och lyssnade på radio. I studion fanns Frida, ni vet hon som förra året sjöng låten "Dunka mig gul och blå" och nu ska hon tydligen vara med i Melodifestivalen. Hur som helst så frågade de lite om hur hon laddar upp och hon berättade att hon och hennes polare i bandet hade värmt upp på tåget genom att spela massa låtar och sjunga. Hon sade i samma veva att de, för att de andra resenärerna ska tycka att det är kul, alltid spelar låter som alla kan utantill. Exempelvis Änglahund och låtar av Peps Persson. Programledaren harklade sig lite och frågade om alla verkligen kan dessa låtar utantill. Frida blev helt ställd av frågan och menade på att självklart kan väl alla svenskar dessa låtar utantill.
Skåningarna tycker att Stockholmare är självupptagna och inte vet något om landet runt omkring sig. Vette fan om de i sådana inte sitter i samma båt själv, för handen på hjärtat; När sjöng du hela Änglahund sist? Och om du mot förmodan över huvudtaget gjort det, var det utan texthjälp?

Whoppa: Ännu en solig dag. Vår i februari. Lön på måndag.
Whippa: Människor som lever i sin egen lilla bubbla och gnäller på andra.

Grattis på Alla Hjärtans Dag!

Jag och mina gamla vänner från norr säger alltid grattis på dagar som Påsk, Jul, Midsommar och Alla Hjärtans Dag. Det började en gång då vi firade midsommar och tyckte att det var tråkigt att säga Glad Midsommar. Vi bestämde oss då helt enkelt för att säga Grattis på Midsommar istället. Sedan hängde det liksom med. Så nu är det även Grattis på Julafton, Grattis på Påskafton, Grattis på Nyårsafton, Grattis på Alla Hjärtans Dag och så vidare.

Sol i hjärtat, sol i sinnet
Idag är det en strålade solig dag och det var det även igår. Gårdagens höjdpunkt var vår lilla lunchutflykt till Djurgården. Det kändes bara fel att inte bege sig ut på äventyr då solen var så varm och ljus. Djurgårdsfärjan till Carl Michael för lunch, visade sig vara det bästa att göra under dagen.
Tänk så mycket lite sol kan göra. Man blir glad och helt sprallig och det visade sig på kontoret resten av dagen. Alla var helt utflippade och vi skrattade mer än vanligt.

Hjärteaktiviteter
Idag är det då Alla Hjärtans Dag. Jag och Jonas ska träffa våra gudbarn och deras föräldrar, äta en bit mat och ha det trevligt. Ska bli roligt att höra vad Emmy har att säga. Hon är så rolig nu i denna ålder, snart tre år. Härom dagen fick jag ett MMS där hon petade med en pinne i en vattenpöl. Hon fiskade tydligen val till mig, hade hon sagt. :)

Whoppa: Tjoflöjt för kärlek och sol.
Whippa: Inga whippar utdelas idag, eftersom det är Alla Hjärtans Dag!

Jag är ett svartätande kapitalistsvin

I lördags träffade jag några vänner för att gå ut och äta en bit mat. Vi träffades i Gamla Stan och var sugen på indiskt/pakistanskt varpå vi gick till en restaurang i närheten. Vissa av oss hade läst någon artikel om att det varit nåt strul utanför restaurangen en vecka tidigare. Det var en grupp människor som demonsterade för att de påstod att en anställd inte fått någon lön från sin arbetsgivare, medan restaurangens revisor hävdade att allt var som det skulle.
Hur som helst så lunkade vi mot restaurangen och möttes av trevlig personal som tog våra beställningar. Halvvägs in i middagen så började personalen att titt som tätt springa mot dörren och kolla ut. Det tog inte länge innan vi förstod varför. Utanför stod uppskattningsvis trettio personer och demonstrerade. Polisen var också på plats för att hålla ordning. Ett par herrar kommer in i restaurangen och vi hör hur den samlade skaran utanför buar och skriker åt dem. En man som sitter vid fönstret blir konstant fotad av aktivisterna utanför och när en polis kommer in så ber han henne att agera och ta bort aktivisterna från fönstret eller i alla fall sluta fota honom. Hon säger att de försöker, men så fort de pratar med dem så utstöter de bara nöff-ljud till polisen.
Vi äter klart, betalar och går ut. Då skriker de "svartätare" och "kapitalistsvin" till oss. Jag reagerar och ställer dem mot väggen med att fråga vad fan de menar. Fem personer ställer sig i en halvcirkel runt mig och stämningen blir mycket hotfull då de skäller ut mig enligt noter. Jag väljer att gå därifrån. De övriga i mitt sällskap blev också utsatta med svordomar, förföljelse, utfrågning och fotografering. En av aktivisterna försökte också att fälla krokben på en av oss, men misslyckades. Behöver jag säga att vi var ganska upprörda länge efter?
Senare på kvällen när vi är på väg hem får jag ett sms där en av mina vänner stött på dessa aktivister en gång till och de hade känt igen honom och börjat skrika massa otrevligheter. Betyder detta att bilder på våra ansikten sprids bland dessa galningar medan jag skriver detta? Ska jag behöva se mig om över axeln när jag är ute på stan för att undvika att få en kniv i ryggen?

Jag tycker att det är bra att det finns folk som engagerar sig mot orättvisor i samhället, men hur jälva orättvist blev inte vi behandlade? Hur i helvete kan man få bete sig på detta sätt utan att polisen griper in? Hur i helvete tänker man då man beter sig på detta sätt och attackerar helt oskyldiga människor? Hur i helvete ska restaurangägaren få kunder som vill gå in där så att han kan tjäna pengar och betala ut löner om de står och hotar tilltänkta gäster? Om det nu ens är så det ligger till... att han är skyldig någon pengar alltså. Det är ord mot ord och så vitt jag vet så är man oskyldig tills man är dömd till motsatsen.

Jag må vara kapitalistsvin eller inte men en sak är säker. Maten var väldigt god och jag kommer att besöka den resturangen igen så länge det inte bevisas att ägaren har handlat fel.

Whoppa: Snart är våren här
Whippa: Töntiga jävla aktivister som inte växer upp och beter sig som människor!

Waiting for the night

Idag är det fredag och vi är inte så många på kontoret. Det är konferenser, kundmöten och fredagströtthet. Några få på kontoret innebär lite högre musik. Lite högre musik betyder bra musik. Bra musik betyder så klart Depeche Mode!

Helgens erbjudande
Ikväll har Lutz och hans kompanjon inflyttningsfest på sitt kontor. Eftersom vi ska käka på Imperiet med FoodCourt så får det bli en snabbvisit på festen. Kul att träffa Lutzen. Det är ju inte så ofta det blir av. I morgon blir det drinkar och mat hos Bierbie. Hon fyller år på söndag så då passar vi på att fira henne. Sköj!

New York Inn vs. Latham hotel
Inför den kommande resan till New York bestämde vi oss för att bo på nåt mycket enkelt hotell. Tidigare resor har ju visat att man verkligen bara är på rummet för att sova så det känns lite onödigt att betala flera tusenlappar extra för att bo bra. Ok, för två år sedan då vi råkade ut för magsjuka pga en kräkande och bajsande unge på flyget så blev det ju till att tillbringa betydligt mer tid på hotellet än planerat. Men man kan ju inte betala flera tusen kronor extra för att få ett bra hotellrum "utifall att man blir sjuk". Nej, billigt får det bli.
Hur som helst så kollade Meff upp ett hotell som lät bra så vi bokade. Sedan efter det så hittade vi en sida med gästrecensioner och foton. www.tripadvisor.com Där kunde man ju se att det inte var ett ställe man vill ens sova på. eller Kanske snarare verkligen inte sova på. Taxichaffisar som vägrar köra fram till porten. Horor som hovrar utanför. Råttor på rummen och gäster som tar in en timme i taget. Nej.... vi fick tänka om. Superbilligt var det ju, men nån hejd får det ju vara. Vi letade vidare och kom över ett annat sunkhotell som verkade bättre, hade bättre läge vid 5:e Avenyn och dessutom var det billigare! Latham Hotel. Så nu är det bokat och klart. Ska bli spännande att se vad det är för skit vi hamnar i. Men ska man till New York så ska man fan bo genuint! ;)

Whoppa: Fredag, fest och fallerallalaa
Whippa: Bo med råttor, horor och mögel.

Start spreading the news...

Jaha. Så var man där igen. I den där "längtan-efter-new-york-tillvaron". Jag hade ju tänkt att man skulle uppleva någon annan stad i världen i vår. Men sen började jag fundera på varför? NYC har ju allt, allt, allt. Om man trivs på ett ställe, varför ska man då inte åka dit igen? Det ska i alla fall bli underbart och dessutom stannar vi en natt extra så att vi får 6 dagar i den härliga metropolen.
Vi hittade ett superbilligt, och förmodligen ultraskabbigt, hotell på 8:e ovanför Times Square. Hade ju tänkt bo längre söderut i nedre delen av Midtown eller The Village, men eftersom detta var så billigt så tog vi deet. Lite mer pengar till shopping och nöjen helt enkelt. Så mycket att göra och så lite tid... Frukost i Bryants Park, shopping i SoHo, Picnic i Central Park, party i Meatpacking District, Mer shopping på Lower East Side, en god Glass på South Street Seaport, Pier 17 och kanske lite kultur på nåt museeum. Sweeeeeet! ;)

Whoppa: En resa att se fram emot
Whippa: Varför är det så långt kvar till maj?

Friday, I'm in love

Ja så var det då fredag igen. Det är något underligt magiskt med fredagar. Ok, visst är det så att fredagar är speciella eftersom man är ledig under helgen. Men det är inte det. Man vaknar upp och är automatiskt på bättre humör än man är på en tisdag. Man är piggare än man är på en onsdag och det är bara fint på nåt sätt. Detta trots att fredagen faktiskt bara är en helt vanlig arbetsdag. Och även om man trivs jättebra på jobbet så vill det till sig så att man ändå ser fram emot helgen och den börjar ju efter arbetsdagen på fredag. Ok, det kanske inte är så konstigt i alla fall då. Men det är fortfarande underligt magiskt.

Amarone, amarone, mon amour
I morgon ska vi dricka Amaronevin hemma hos Harlénarna. Det ska bli riktigt trevligt. Det ska inhandlas lite olika Amaroneviner och så ska vi testa oss fram till vilket vi gilalr mest. Ska bli intressant att se hur långt man hinner innan smaklökarna domnat bort och man börjar se suddigt då man vinglar fram och tillbaka i lägenheten. Nejdå, så blir det nog inte. Eller, kanske... ehhh...

Vilken ska bort idag då?
Jag är, precis som så många andra, medlem i Facebook. Titt som tätt får man ju meddelanden med upplysningar om att nu har Olle lagt till Hasse Kvinnaböske till sina favoritartister och Lisa har lagt till 'Bert firar jul' till sina favoritböcker. Det är inte så intressant tycker jag. Däremot så blir det genast mer intressant då man får meddelanden om att ens vänner plockat bort grejer. Idag till exempel, fick jag meddelande om att en vän hade plockat bort Moby från sina favoritartister. Hur kommer man fram till att man ska plocka bort en artist? Vaknar man upp en morgon och känner att det får vara färdiglyssnat på artisten? Jag förstår liksom inte hur det kan gå från favorit till waste på så kort tid. Jag menar, Facebook har ju inte funnits så länge så att en artist man lyssnat på länge har släppt tre kassa album på rad och man lessnat. Att bara förkasta någon sådär känns ju som att käka en riktigt god hängmörad biff och sedan bara stoppa fingrarna i halsen....

Whoppa: Fredag - den underligt magiska dagen.
Whippa: Att jag fick skavsår på hälarna då jag knallade till jobbet i morse.

"Det är natt. En rebel hämtar sin älskade på sin blå båge och kör till en hemlig sjö för att titta på månen, bada, snacka om livet och kanske kyssas."

Ja, det är så han beskriver sin låt, Blue Motorbike. Oskar Humlebo. Eller Moto Boy som han kallar sig. Det är han som räddar mig. Det är han som tar upp mig på bågen och bjuder på en musikalisk frälsning, långt ifrån det snöslask och den kyla som håller oss nordbor i sitt grepp den här tiden på året. Det var precis detta jag sökte. Det är precis detta jag behöver. Det är precis detta som kommer ta mig genom den bistra vintern fram till våren. Jag är lyrisk.

Whoppa: Moto Boy, min frälsare.
Whippa: Det är bara 11 låtar på skivan när det kunde varit 20?