Det är jag som är döden

Nej, det är det faktiskt inte. Även om det till det yttre kanske finns vissa likheter med Döden i den gamla Bergmans tolkning. Hur som helst. Jag har lite funderingar om döden. Eller egentligen inte om själva döden, utan snarare om det som inträffar på jorden då någon lämnat den. Framför allt då det är en gammal människa som helt sonika trillat av pinnen på grund av hög ålder.

För det första så är det ju underligt att det i nästan alla fall kommer som en överraskning att Gunnel dör då hon är 95 år gammal. Detta trots att människan i årtusenden varit med om att de gamla dör. Ja, förresten så är det inte så länge sedan man inte var så gammal då man dog. Undrar om man vid 35-års ålder, vilket var den normala dödsåldern för ca 1000 år sedan, kallades gamling? Hmmm...

För det andra så slår ju aldrig fel att vi som är kvar blir jätteledsna. Vi sörjer och gråter floder. Dag ut och dag in. Sedan efter en dryg vecka är det dags för begravningen. Då ska det gråtas med och alla är så ledsna. Gråt och snor. Bu och blä. Så är det här i västerlandet och så kommer det förmodligen alltid att vara. Jag själv reagerar oftast på det sättet själv också. Förmodligen gör vi det för att det är en del av vår kultur.

Är inte det ganska egoistiskt? Se på mig, jag är ledsen. Trösta mig, jag är ledsen. Bla bla bla bla. Jag kan slappa en gädda i fejset på dig så att du bli gladare! Nähä, inte det? Ok. Nej, men borde inte i alla fall begravningen vara en uppsluppen tillställning? En fest för att hylla det liv den som gått bort har levt. En fest för att hylla den fina människa som just gått vidare? Nej, istället ska vi samlas och gråta över en landgång och kaffe som stått på värmeplattan sedan förra begravningen.

När jag dör, då vill jag att mina nära och kära ställer till med ett hejdundrande schabrak till fest. Ja, inte nån vattenfestival kanske, men i alla fall nåt glatt. Utan langos och lantisar. Nej, förresten. lantisar är välkomna, bara de tar av sig foppatofflorna innan de går in på festen. Prata om och skratta åt de dumheter jag gjort i mitt liv. Bli inte pretentiösa och låtsas som att jag var den finaste människan i världen. För guds skull. Och om ni nu, mot förmodan, har en psykisk störning så att ni verkligen tycker att jag är större än Gud själv. Säg det nu, eller tig för alltid.