Länge sedan, och längre lär det dröja...

skitåret 2011 är snart över. Det tackar jag för. Det har varit treligt på många sätt, men tyvärr riktigt tråkigt på fler sätt. Jag återkommer och hoppas att 2012 blir bättre.

Ni kan kalla mig Anakin

Javisst. Den gamle synsvage är borta. Lasen har gjort sitt. Ni kan nu kalla mig Anakin "Skywalker" Broström. Vadan detta, tänker du kanske? Jo, det är så att jag har laseropererat mina ögon.


En kort redogörelse för processen.

Först var jag på ett kostnadsfritt möte på CityAkuten där de berättade om den metod de använder sig av. Den lät intressant, men innebar också några dagars smärta då man måste ligga i ett mörkt rum. Man räknar med att man kan arbeta dag 5 efter operationen. Om man kombinerar detta med en helg så innnebär det tre dagars semester med andra ord. Nåja, vad gör väl ett par tre dagar semestersmärtor i utbyte mot perfekt syn, tänkte jag. Bokade tid för behandling, som det heter, den 13 april.

Pratade sedan med min vän Sofia, som gjort laserbehandling för ett år sedan. Hon berättade att hon gjorde det på Globens Ögonklinik och att hon kunde jobba redan dagen efter. och hade inte en tillstymmelse till smärta. Det lät mycket mer intressant. Bokade kostnadsfri undersöknng på Globens Ögonklinik och de gick igenom vad den behandlingen (IntraLase) innebar. Man använder sig av två lasrar istället för en och gör en flik i epitelet (yttersta lagret av hornhinnan) som man öppnar för att sedan göra korrigeringen på själva hornhinnan. Den andra metoden (ELSA) innebär att man löser upp epitelet med alkohol innan man behandlar hornhinnan. Det tar längre tid för hornhinnan att återskapas än att läka en flik, därav skillnaden i smärta och obehag. Det finns dock bara en hake. IntraLase är pga de två lasrarna ganska mycket dyrare. Riskerna är dock desamma med båda metoderna och ingen kan anses vara bättre än den andra.

Efter ett kort övervägande så tyckte jag att den extra kostnaden övervägde smärtan och semesterdagarna så jag bokade en ny tid. Den 4 april.

KL 14.20 den 4 april kom jag dit. En tid för återbesök bokades redan dagen efter och sedan genomgick läkaren samma kontroll som gjordes vid mitt första besök. Allt för att säkerställa att allt stämmer. Sedan gick han igenom proceduren med mig och jag fick en värktablett och en lugnande tablett. En sköterska gick igenom de vätskor och tabletter jag skulle få med mig hem och hur jag skulle ta dem. Fick även med en lista med instruktioner. En kort väntetid i väntrummet och sen var det dags för behandling.

Jag fick ligga ned på en brits och fick smärtstillande vätska i högra ögat. De gick igenom vad som skulle ske och den spärrades ögat upp med en plastmojäng, allt för att man inte ska blinka under behandlingen. Detta kändes i princip inte alls, då ögat var bedövat. Sedan kom en liten sugkopp och sög fast på ögat och precis som läkaren berättade så skulle det mörkna för ögat (precis som om man trycker på ögat så blir det efter en stund mörkt. Nu skulle laser 1 skära upp fliken i epitelet och det skulle enligt läkaren ta 35 sekunder. Lasern satte igång och det kändes inget alls. Jag såg ju inte någonting heller eftersom det svartnat för ögat. Över det andra ögat hade jag fått en ögonlapp. Läkaren och sköterskan räknade ned så att jag skulle veta hur lång tid det var kvar. 35 sekunder senare var det dags för det andra ögat. Samma procedur och lika ofarligt. Kändes ingenting.

Sedan var det dags för att justera själva synfelet. Jag rullades bort till en annan laser och det jag såg var väldigt suddigt. Ungefär som att titta genom byggplast. Fliken som gjordes i laser nummer ett veks undan och det dags för själva synkorrigeringen, vilken enligt läkaren skulle ta ca 15 sekunder per öga. Han sa också att det skulle lukta lite bränt hår. Jag ombads titta rakt upp mot ett blinkande ljus och så satte de igång. En svag doft av bränt hår kändes och sen vad lasern klar. Jag såg egentligen ingenting, bara massa suddighet. Ögat tvättades av och fliken lyftes tillbaka. Samma procedur för öga två.

När det var klart så fick jag sätta mig upp och ombads att öppna ögonen litegrand. Döm om min förvåning då jag redan nu såg att synen förbättrats, även om den var suddig. Det var bara att kliva upp, få ett par solglasögon, hoppa in i en taxi och lägga sig i sängen hemma och blunda. Innan jag lämnade kliniken fick jag en citodon och ombads att ta en till då jag kom hem.

Väl hemma så släppte bedövningen i ögat och då började tårarna komma. det hände ingenting medan jag låg med ögonen stängda och lyssnade på en ljudbok, men så fort jag försökte öppna den så forsade tårarna. Inte det minsta smärta, men tårflöde. Efter en dryg timme försökte jag öppna ögonen igen och det gick fint. Jag kunde ta mig upp och äta med ögonen halvöppna. Sedan fortsatte jag blunda och lyssna på ljudboken. Droppade i de ögondroppar jag fått lite då och då enligt ordination. Någon timme senare kunde jag se ganska bra och kollade tv i en timme.

Mitt i natten vaknade jag och kunde se klockan klart, utan att greppa efter glasögonen. Fantastiskt! På morgonen efter öppnade jagögonen och allt var frid och fröjd. Lite ögondroppar här och där och synen var mycket bra, även om inte helt perfekt. Dessutom hade jag, precis som läkaren berättar, fått blodutgjutningar i ögonen av sugkoppen. Det är helt normalt och försvinner efter en vecka ungefär. Ser ju inte klokt ut, men skit samma. Det gör ju inget ont.

Gick till jobbet och var på plats först av alla. Återkontrollen gick fint och det konstaterades att min syn nu var så pass bra att jag skulle få köra bil och nu kommer synen successivt förbättras varje dag.

Nu börjar livet som seende! :)

//Anakin

Det är jag som är döden

Nej, det är det faktiskt inte. Även om det till det yttre kanske finns vissa likheter med Döden i den gamla Bergmans tolkning. Hur som helst. Jag har lite funderingar om döden. Eller egentligen inte om själva döden, utan snarare om det som inträffar på jorden då någon lämnat den. Framför allt då det är en gammal människa som helt sonika trillat av pinnen på grund av hög ålder.

För det första så är det ju underligt att det i nästan alla fall kommer som en överraskning att Gunnel dör då hon är 95 år gammal. Detta trots att människan i årtusenden varit med om att de gamla dör. Ja, förresten så är det inte så länge sedan man inte var så gammal då man dog. Undrar om man vid 35-års ålder, vilket var den normala dödsåldern för ca 1000 år sedan, kallades gamling? Hmmm...

För det andra så slår ju aldrig fel att vi som är kvar blir jätteledsna. Vi sörjer och gråter floder. Dag ut och dag in. Sedan efter en dryg vecka är det dags för begravningen. Då ska det gråtas med och alla är så ledsna. Gråt och snor. Bu och blä. Så är det här i västerlandet och så kommer det förmodligen alltid att vara. Jag själv reagerar oftast på det sättet själv också. Förmodligen gör vi det för att det är en del av vår kultur.

Är inte det ganska egoistiskt? Se på mig, jag är ledsen. Trösta mig, jag är ledsen. Bla bla bla bla. Jag kan slappa en gädda i fejset på dig så att du bli gladare! Nähä, inte det? Ok. Nej, men borde inte i alla fall begravningen vara en uppsluppen tillställning? En fest för att hylla det liv den som gått bort har levt. En fest för att hylla den fina människa som just gått vidare? Nej, istället ska vi samlas och gråta över en landgång och kaffe som stått på värmeplattan sedan förra begravningen.

När jag dör, då vill jag att mina nära och kära ställer till med ett hejdundrande schabrak till fest. Ja, inte nån vattenfestival kanske, men i alla fall nåt glatt. Utan langos och lantisar. Nej, förresten. lantisar är välkomna, bara de tar av sig foppatofflorna innan de går in på festen. Prata om och skratta åt de dumheter jag gjort i mitt liv. Bli inte pretentiösa och låtsas som att jag var den finaste människan i världen. För guds skull. Och om ni nu, mot förmodan, har en psykisk störning så att ni verkligen tycker att jag är större än Gud själv. Säg det nu, eller tig för alltid.

Ge hästen en sula!

En märklig grej som jag funderat över länge är det här med kvinnors stövlar. Ja, jag har inte funderat så mycket på själva stövlarna, men väl ljudet från dem när dess klackar slår den hårda asfalten eller ett hårt golv. Jag tror att ni alla vet vad jag menar. När det låter som att någon håller på att slå sig ut ur ett skyddsrum med en slägga varje gång en fot sätts ned. Extremt stressande är det också.

Idag gick jag till jobbet som vanligt. Snön på trottoaren har smält bort och så även isen. Det betyder att trottoarerna är bara från vinterslasket. Jag känner mig lugn och harmonisk. Plötsligt när jag gått förbi en port öppnas den och ut på trottoaren kliver en tjej. Inget konstigt med det. Men ett par sekunder senare skrittar hos, förlåt, promenerar hon i samma riktning som mig. Hon går några steg bakom men det hade inte spelat nån roll om hon gått en mil bakom mig. Jag hade likförbannat hört det där klapprandet av hennes jävla dojjor. Extremt stressande. Som att ha en liten trumslagarpojke bakom sig. Fattas bara att resten av cirkusorkestern dyker upp också. Klipp klapp klipp klapp. Jag tänker att hon måste vara en megafet steppdansare, på väg till sin steppkurs. Vänder mig om. En smal, ung tjej. Typ Blondinbella. Inget överflöd av fett där inte. Inga steppskor. Hur kan ett par skor låta så jävla mycket. Då lägger jag märke till hennes gångstil. Det är den där nya modellgångstilen där de går som hästar. Ni vet, den nya tidens höga knän, som vi andra fick göra på gymnastiken i skolan. Den har tagit sig ut på stadens gator nu.

Vad är grejen? En tjejkompis till mig sa att damskor ska klackas om eller i alla fall sulas om då man köpt dem. Att det inte är meningen att man ska gå med de där hårda yttersulorna på klacken. Då undrar jag varför det inte är någon som verkligen sular om dem? Om man köper ett par jävla skor för flera tusen kan man väl kosta på sig ett par hundralappar för att ljuddämpa dem? Nej, vet ni vad? Jag tror att det har blivit nån form av makttävling bland kvinnor. På allvar. Den som klapprar högst vinner och får makten över hela riket. Och härligheten. I evighet.

Amen.

Julen är som en uppluckrad pepparkaka, tuggad av någon annan.

Här duggar det inte tätt mellan inläggen, det vill jag lova. Men visst är jag fortfarande bitter. Jag har inte gått nån kurs i självförverkligande. Jag håller inte på med affirmationer om att jag och världen runt mig är så himla bra. Jag är bara den jag är. Ibland kärleksfull. Ibland hatisk. Ibland glad och allt som oftast upprörd över något. Så här kommer ett nytt inlägg.




Julen alltså. Denna jävla jul. Det börjar så mysigt i slutet av november (bara en sån sak). Man vaggas sakta in i den där fridfulla julstämningen för att snart vara helt uppslukad i den och inte lång där efter drunkna. En plågsam juldöd där man, precis som i filmernas värld, trycks ned under ytan och just så man känner att man inte kan andas så rycks man upp och får ta några andetag. Just när man känner att man har andningen under kontroll så pressas man ned under ytan igen. Och allt detta hinner hända långt innan den första julklappen ens är inslagen. Sen kommer då julafton. Den stora dagen som de senaste uppskattningsvis 50 dagarna då handlat om. Kulmen av perversitet, där barnen vältrar sig i julklappar. Helt onödiga saker som de bara önskat sig för att de kan och som sedan bara läggs på hög. För det visar ju sig alltid att den roligaste leksaken i alla fall är den billigaste och enklaste. På dryga sju minuter har de fina och omsorgsfullt inslagna och pyntade gåvorna under granen förvandlats till ett sopberg av raserade drömmar. Drömmarna om den där helt perfekta julen då alla nära och kära är samlade och alla dricker äggtoddy och glögg, dansar runt granen för att sen mot kvällskvisten samlas runt pianot och tillsammans stämma upp i julsång. Finns den drömmen på riktigt? Vill jag ens att den ska finnas? Jag vet fan inte. Det enda jag vet är att jag fick nog idag då jag tog en mugg från skåpet på jobbet, hällde i kaffet och drack, för att när jag kommit halvvägs upptäcka att någon annans uppluckrade pepparkaka kletat sig fast på muggens insida. Det sammanfattar julen ganska bra. Trevlig till en början, men sen blir det bara kletigt och vidrigt och drömmen om den perfekta julen (eller koppen kaffe) är ett minne blott.

Såja, lugna sig nu. :) Efter regn kommer solsken och efter jul kommer nyår. Då får man rannsaka sig själv, sopa undan julen och börja om på nytt. Det är ju trots allt drygt 300 dagar på året då vi inte har jul, så man får väl gotta sig lite extra då!

God jul på dig! Och glöm inte att realismen har i alla tider varit människans enda förutsättning för överlevnad!

- Ja hallå, jag ringer från 50-talet.

- Eh va?
- Ja, det är Eva Sternberg.
- Vem?

Det telefonsamtalet hade ju kunnat utspela sig för en timme sedan. Då visste jag inte vem Eva Sternberg är. Jag var lyckligt ovetande. Sen dök kärringen upp i tv-rutan och sade:

"Män ska inte ta hand om barn. De har ingen känsel i fingrarna, ingen balans, skrämmande röst och tunnelseende för att kunna jaga bisonoxar. De vet inte vilket dåligt jobb de gör när de tar hand om barnen".

Hon påstod att småbarnsolyckorna i hemmen har de senaste åren ökat med 30% sedan männen har börjat vara hemma mer med sina barn. Intressant, speciellt med tanke på att ökningen av män som är hemma under samma period är bara 1,8%. Hur går det ihop?

Jag var tvungen att googla hennes namn. Eva Sternberg är ledarskapslärare och språkvetare och en av initiativtagarna till Kvinnor Kan. Hmmm. Ok, det är med hat mot män hon driver det feministiska budskapet? Nu kanske ni tycker att jag överdriver? Vänta lite... Jag kan inte direkt säga att jag blev förvånad då jag hittade dessa citat från henne:

"Birgitta Ohlssons beslut att tacka ja till jobbet som EU-minister är inget annat än tragiskt. Hon är inte bara en farlig förebild. Hon visar också att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder".

"Birgitta Ohlsson påstår att hennes man inte är en dinosaurie, utan en modern man, som klarar av att bli far även i Bryssel. Den bistra sanningen, Birgitta, är att din man är en likadan man som din far och hans far och hans far. Det skapas inga "nya" män på kortare tid än åtta miljoner års evolution".

"Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas".

"Pojkarna i Sverige är utsatta för en systematisk begränsning i sin hjärnutveckling genom att mycket tidigt tas ifrån sitt revir - hemmet - och sättas i ett främmande revir -daghemmet - att tas om hand av människor, som inte är anhöriga".

"Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt".

Alltså? Jag är mållös...

Cirkusen har börjat

Så närmar det då sig. Rikdagsvalet. Det märks på många sätt men ett av de senaste händelsena som har blivit en storm i ett vattenglas är ju den nya logotypen för Alliansen. Den är ju gräsligt ful och har jämförts med Animal Planets logotyp och Allsång på Skansen (eller Alfons på Skansen som en väns dotter trodde att det hette och undrade vem den där Alfons egentligen är?).
Hur som helst så missade ju Alliansens mediafolk att varumärkesregistrera namnet. Vad händer då? Jo, Socialdemokraterna (SSU) skyndar sig på och varumärkesregistrerar namnet med motiveringen att de minsann är lika mycket en allians som de blåa. Hmmm. Det känns som sandlådefasoner. Var det inte de röda som blev skitsura vid förra valet då de blåa profilerade om sig en smula och tog upp jobbfrågan som den stora frågan? Då köpte de minsann inte att de blåa ville skaffa arbetstillfällen, för de blåa "bryr ju sig bara om de rika".

En annat intressant politiskt uttalande är ju det Mona Sahlin gjorde om RUT-avdraget. Om de kommer till makten så ska det minsann avskaffas på en gång. Jag undrar lite varför? Det är ju bevisat att det skapat många arbetstillfällen, framförallt för invandrare och kvinnor, som nu har ett vitt jobb som är pensionsgrundande och de blir dessutom berättigade till sjukbidrag etc. Varför vill man avskaffa det? Jo, just det. Det är ju bara rika som kan uttnyttja detta "pigeavdrag". Hmmm... Är det verkligen så? Nej, så klart inte. Och det är väl just därför det är avdragsgillt, så att fler ska kunna använda sig av de hushållsnära tjänsterna. De rika kan väl betala, även om det inte vore avdragsgillt? De hundralappar de sparar på avdraget lär ju inte röra dem i ryggen.

Jag undrar också vad skillnaden är på ROT och RUT? ROT-avdraget ska ju minsann få vara kvar. Är det alltså helt ok att anlita någon som målar om en vägg hemma eller, men inte att anlita någon som putsar fönster, för det är förnedrande? Jag får det inte att gå ihop.

De företag och anställda på dessa företag som jobbar inom hushållsnära tjänster är mcyket tacksamma för att avdraget finns. De har bara att tjäna på det, både vad det gäller arbetstillfällen och trygghet. Jag trodde det var just dessa punkter som var de rödas stora frågor? Kanske gjorde de blåa en varumärkesregistrering på dessa ord inför förra valet i alla fall? Kanske var det därför Göran Persson lade ned politiken och skaffade sig en stor herrgård och "pigor"?

Ja, cirkusen har börjat...

"Det borde finnas en åldersgräns för att blogga"

Nej, men det borde få finnas en åldersgräns för att få uttrycka sig.

Här är en bloggande tjej som hittar på egna ord. Och så säger hon  "Jag får en del taskiga kommentarer. Det finns personer som inte förstår mina ord och vad jag håller på med."

Ok... här får du ännu en taskig kommentar: SKÄRP DIG FÖR HELVETE!!!

"– Mitt favorituttryck är ”pördigt” som jag har utvecklat genom olika böjningar som pörd och perdey med betoning på sista e:t. Det beskriver ungefär en ”english lady drinking afternoon tea”. ”Schnerty” betyder att något är förträffligt, snärtigt och trevligt. Ey-formerna tror jag mycket på. Alltså att lägga på ett ”ey” med engelskt uttal. Ett annat ord är ”toodles”, eller ”toodeley”. Det betyder ”hej då”.  En i tv-serien ”The Hills” sa toodles en gång. ”Vilket förträffligt ord. Det måste jag börja använda”, tänkte jag. Den tv-serien är en stor inspiration för mig. När jag gjorde mitt utbytesår i USA var jag en del i Kalifornien under sommaren.
Du har rest mycket. Är det så du plockat upp ditt intresse för språk?
– Ja, min familj har bott åtta år utomlands, i Italien, Belgien, Frankrike och USA. För oss är det inte konstigt att sitta vid middagsbordet och prata med en fransk ordföljd eller blanda in engelska ord. Jag känner ofta att svenskan är begränsad."

På riktigt alltså!?
Läs hela artikeln i DN(!). Påminn mig att jag ALDRIG mer ska prenumerera på DN!

http://www.dn.se/livsstil/intervjuer/det-borde-finnas-en-aldersgrans-for-att-blogga-1.935950

Snälla, snälla, snälla...

det här är väl ändå inte på allvar?

Olika syn på saker och ting

Idag i Aftonbladet finns en artikel om hur kvinnorna i Afghanistan trotsar talibanernas hot och utnyttjar sin nyvunna rätt att rösta. Det är mycket bra tycker jag. Som vanligt på Aftonbladet finns det efter artikeln ett utrymme för läsarna att skriva sina kommentarer. Tydligen tycker inte alla som jag.